Vi var i studion. Det var inte bara han och jag utan även Emma och några till. Hon som skulle sjunga kunde inte, så jag fick ta hennes plats. Jag kunde inte låten. Det var inte lång tid kvar tills det var min tur och hela grejen gick ut på att man skulle sjunga live. Vi spelade skivan och jag försökte. Det gick inte.
Det var liksom ingen mening så jag gav upp.

Inne på Shell köpte jag två paket ballerina, ett paket vaniljglass och ett öppnat paket mjölk. Det var det sista och tjejen som jobbade sa att jag inte behövde betala för det.
De andra väntade utanför medan jag sakta kom framåt i den långa kön. När jag äntligen kom ut från butiken gav jag mjölkpaketet till mamma som också kommit dit. Hon spillde ut det efter bara några sekunder.
Jag blev arg. Det första jag sa när jag gav det till henne var ju att ta det lugnt eftersom det var öppnat. Hur kunde hon inte fatta?
Eftersom vi var ganska många åkte vi därifrån i två bilar. Vi som skulle till Gruckelby ropade hejdå till de andra och hoppade in i bilen.

I min säng låg en av katterna. Jag tog ut henne eftersom jag inte orkade ha henne där.
Ungefär då insåg jag att han inte längre var kvar, han hade åkt tillbaka till Örebro.
Det som kändes mest var inte att han hade åkt, utan att han inte sagt något om det. Inte ens ett hejdå.
Jag hade bara två veckor kvar hemma och skulle inte kunna träffa honom på nästan tre månader.

Den trådlösa telefonen var stendöd, jag hittade en vanlig vid trappan istället och kopplade in den bakom sängen.
Vad skulle jag säga? Vad var det egentligen jag kände? Och hur kände han? Varför åker man ifrån någon utan att säga något? Vad var det som var fel?
I flera minuter satt jag och stirrade på telefonen. Det blev tungt att andas, känslorna klumpade ihop sig på insidan och jag blev tvingad att känna alla på en gång.

Sakta slog jag numret tillslut. Det blev fel efter några siffror och jag fick börja om från början igen.
Jag grät inte men det kändes som att jag gjorde det.
Hopkurad med hakan mellan knäna satt jag på sängen och väntade på att den första signalen skulle höras.

Rycket jag vaknade av var fruktansvärt. Fortfarande kände jag allt det där jag känt i drömmen. Jag låg tvärsöver min säng hemma och allt var mörkt. Det var fortfarande lika svårt att andas och jag fattade att han inte var här längre. Ändå hade jag ett svagt minne av att vi somnat tillsammans på kvällen. Han måste ha åkt medan jag sov.
Det blev ännu svårare att andas, det var inte bara en dröm.
Jag öppnade ögonen och såg en röd liten lampa lysa högt upp i mörkret till höger om mig. På mitt rum finns ingen röd lampa. I alla fall inte till höger, det var jag nästan helt säker på. Någon rörde sig bredvid mig i sängen.
'Vad är det? Varför andas du så tungt?' frågar han. 
Jag var inte i Gruckelby. Jag var i Lundby och han hade inte åkt någonstans, det var jag som var hos honom.

Det tog väldigt lång tid innan jag kunde somna om.