Soon to be aspackad.

I måndags var jag till kupolen för att köpa de sista grejerna inför resan. Nu får det fan vara nog, jag orkar inte med en enda grej till som jag glömt. Isåfall får det vara. Jag köper det där borta om det skulle bli så.
Skit. Kom just på att jag ska fika på kupolen med Emma idag. En sista tur dit men sen.. sen kommer jag inte att sätta min fot där förrän nån gång efter 3 mars.

Åter till måndagen. Jag stressade dit för att hinna träffa Clara innan hon skulle därifrån vid tolv. Vi träffades på Bokia och pratade ett tag. Sen kollade hon konstigt på mig och frågade,
'men.. var har du handduken?'
Handduken. Den jag smsat om kvällen innan, att hon kunde få den innan jobbet där på måndagen eftersom det blev så sent på söndagkvällen. Det var på grund av den jag hade stressat men det hade jag glömt.
Bra.

Nu har jag i alla fall lämnat handduken och köpt de sista grejerna. Det enda som är kvar är att packa ner alla grejer som ligger på min väska, och tvätta. Fattar inte riktigt hur allt ska få plats bara. Men det löser sig.

Kära dagbok.

När det gäller dagboksskrivande är jag en periodare. Ibland skriver jag varje dag. Ibland skriver jag inte på flera månader. Men oavsett om jag skriver eller inte så behöver jag ju en dagbok att kunna skriva i, då när jag väl får för mig att skriva. De senaste åren har jag bara haft sånna med en sida per dag och jag tänkte fortsätta med det formatet. Det är liksom lagom.
Så, här är den jag tänker köpa för 2011. Om jag lyckas hitta den någonstans..



Några små bitar ur en väldigt stor samling med minnen.

Onsdag 13 augusti 2008:
"Drilläger. Just nu är jag själv. Clara kommer i morgon för hon kom hem från Turkiet idag. Allt har gått bra i alla fall och Matrix kommer att bli ett kick-ass program! Det är sjukt snyggt!"

Fredag 10 oktober 2008:
"Emma är förbannad på mig, men hon "kan inte riktigt sätta fingret på vad det är". Hon skulle fundera på det tills i morgon men jag slår vad om att hon inte vet då heller..."

Söndag 26 oktober 2008:
"Long story short: X har fått för sig att Y gillar henne och eftersom hon är av den desperata typen kommer hon antagligen att försöka göra något dumt ikväll. Z kommer att bli helt förstörd och jag kommer inte att fatta någonting..."

Onsdag 10 juni 2009:
"Alla onsdagsutgångar slutar på Statoil i Borlänge, och så gjorde även denna efter en kisspaus i skogen vid City Gross."

Måndag 26 oktober 2009:
"Hon skulle till Bolanche och jag behövde åka hem och plugga. Fortfarande fulla gick vi sakta mot stan och bestämde oss för att käka frukost på hotellet. Efter det åkte jag hem."

Torsdag 7 januari 2010:
"Jag älskar det här gänget. Det är ett starkt ord, men man får nog starka känslor av att leva som vi gör.."

Onsdag 24 mars 2010:
"Jag kunde ha låtit bli att skriva det där men jag vill inte undanhålla något för mig själv när jag blir gammal och senil."

Torsdag 29 april 2010:
"Det kanske inte betyder någonting. Det kanske betyder allt..."

Lördag 14 augusti 2010:
"Fick Owetz telefonnummer på armen ifall jag skulle komma bort, jag hade inte telefonen med mig."

Onsdag 24 november 2010:
"Hon verkar fortfarande skeptisk och ser det nog mer som ett nederlag än en seger. Men jag är övertygad om att det här är början på något fantastiskt."

Beiber fever.

Kom över en text på 8970 tecken (ganska precis 2 A4 sidor med Times New Roman storlek 12) där en 13-årig tjej beskriver hur mycket hon älskar Justin Beiber. Vissa ordval var inte riktigt som alla andra..



Och så här fortsätter texten i vad som känns som en evighet.
Besatt?

I en annan del av texten skriver hon att hon aldrig kommer att sluta älska honom. Min första tanke: Haha! Eller hur..

Innan jag kom till jobbet.

I morse ringde klockan - som vanligt.
Jag snoozade - som vanligt.
Blev väckt tio minuter senare - som vanligt.
Stängde av klockan - som vanligt.
Gick inte upp - somnade om.
Inget alarm ringde mer.



Som tur är blev det inte såhär. Telefonen pep till så att jag vaknade igen. "Clara jobbar" stod det. Om det inte vore för att jag lagt in Claras arbetstider för den här veckan i kalendern skulle jag kommit för sent till jobbet.
Tack till... ja, till den som nu bestämde att hon skulle börja när hon började i morse. Tack.

8 december, 03:50


Vi var i studion. Det var inte bara han och jag utan även Emma och några till. Hon som skulle sjunga kunde inte, så jag fick ta hennes plats. Jag kunde inte låten. Det var inte lång tid kvar tills det var min tur och hela grejen gick ut på att man skulle sjunga live. Vi spelade skivan och jag försökte. Det gick inte.
Det var liksom ingen mening så jag gav upp.

Inne på Shell köpte jag två paket ballerina, ett paket vaniljglass och ett öppnat paket mjölk. Det var det sista och tjejen som jobbade sa att jag inte behövde betala för det.
De andra väntade utanför medan jag sakta kom framåt i den långa kön. När jag äntligen kom ut från butiken gav jag mjölkpaketet till mamma som också kommit dit. Hon spillde ut det efter bara några sekunder.
Jag blev arg. Det första jag sa när jag gav det till henne var ju att ta det lugnt eftersom det var öppnat. Hur kunde hon inte fatta?
Eftersom vi var ganska många åkte vi därifrån i två bilar. Vi som skulle till Gruckelby ropade hejdå till de andra och hoppade in i bilen.

I min säng låg en av katterna. Jag tog ut henne eftersom jag inte orkade ha henne där.
Ungefär då insåg jag att han inte längre var kvar, han hade åkt tillbaka till Örebro.
Det som kändes mest var inte att han hade åkt, utan att han inte sagt något om det. Inte ens ett hejdå.
Jag hade bara två veckor kvar hemma och skulle inte kunna träffa honom på nästan tre månader.

Den trådlösa telefonen var stendöd, jag hittade en vanlig vid trappan istället och kopplade in den bakom sängen.
Vad skulle jag säga? Vad var det egentligen jag kände? Och hur kände han? Varför åker man ifrån någon utan att säga något? Vad var det som var fel?
I flera minuter satt jag och stirrade på telefonen. Det blev tungt att andas, känslorna klumpade ihop sig på insidan och jag blev tvingad att känna alla på en gång.

Sakta slog jag numret tillslut. Det blev fel efter några siffror och jag fick börja om från början igen.
Jag grät inte men det kändes som att jag gjorde det.
Hopkurad med hakan mellan knäna satt jag på sängen och väntade på att den första signalen skulle höras.

Rycket jag vaknade av var fruktansvärt. Fortfarande kände jag allt det där jag känt i drömmen. Jag låg tvärsöver min säng hemma och allt var mörkt. Det var fortfarande lika svårt att andas och jag fattade att han inte var här längre. Ändå hade jag ett svagt minne av att vi somnat tillsammans på kvällen. Han måste ha åkt medan jag sov.
Det blev ännu svårare att andas, det var inte bara en dröm.
Jag öppnade ögonen och såg en röd liten lampa lysa högt upp i mörkret till höger om mig. På mitt rum finns ingen röd lampa. I alla fall inte till höger, det var jag nästan helt säker på. Någon rörde sig bredvid mig i sängen.
'Vad är det? Varför andas du så tungt?' frågar han. 
Jag var inte i Gruckelby. Jag var i Lundby och han hade inte åkt någonstans, det var jag som var hos honom.

Det tog väldigt lång tid innan jag kunde somna om.


En kväll på Comedy Central.

"Det som känns lite skumt är att man pratar med bebisar precis som när man pratar med en aspackad kompis. Bebisar är alltså inte bara de minsta människorna jag träffat utan de beter sig också som de fullaste."


"Hur är det med dig? Alltså vad säger hon, jag fattar inte? Är du hungrig? Borde vi kanske mata henne? Okej kom igen, kan du gå själv? Nej hon kan inte ens gå själv.. Kom här då så ska jag hjälpa dig. Och var är dina skor? Hon måste ha tappat dom på vägen ut. Nu spyr hon på mig också. Toppen."

Rastlös onsdag.

Om jag skulle beskriva den rastlöshet jag känt idag med en bild skulle jag lätt välja den här. Bara för att det är ungefär såhär det kan kännas när man helt enkelt inte har en aning om vad man ska göra men man vet att man vill (och borde) göra något. Sabrina, 14 år, gestaltar detta som ingen annan.
Klicka här -->

RSS 2.0